|
Invitation från Skövdepojkar…
Jo man tackar! Det var ju inte precis i går, i alla fall inte för min del. Inte sen Nisse i handbollslaget började uppvakta en i slutet på 50-talet. I ärlighetens namn var man väl lite sugen på Birka Paradise också. Och att komma ifrån snön och gråvädret ett helt dygn. Bara att tacka ja.
Så stod vi där lite trevande på Birkaterminalen. Att organisationen var proffsig till
tusen märktes på en gång, och det kändes lovande inför resten.
Och så satt vi i konferensrummet, inrett som ett egendomligt plastkaribien, och alla presenterade sig. Jag hörde namnet Sonja, f.d. Lorentzon, och plötsligt kände jag igen
den där brunögda tjejen som var min klasskamrat i trean i Norrmalmsskolan.
Jag var nio år då. Efter trean flyttade vi till Stockholm och jag tappade all kontakt med kompisarna i Skövde.
När jag var sexton kom vi tillbaka. Jag tyckte Skövde var botten. I Stockholm var man
antingen dixie eller boppare. Det var man inte i Skövde. Det kändes ensamt, men så kom
Nisse. Han kunde spela handboll men inte dansa. Jag lärde honom bugga. Och försonades med Skövde. Det var roligt att höra att handbollslaget numera har en ny fin hall.
Vi bodde på Ekedalsgatan där mamma hade köpt ett gammalt trähus med flera lägenheter.
Högst upp bodde Svea. Hon var snäll, och hon var - fick jag veta på Birka Paradise -
faster till Roland. Och Tord och jag hade båda haft Einar Wahlgren i franska i läroverket. Båda kom ihåg hans pedanteri och hans prickiga fluga.
Och Claes visade sina bilder. Särskilt fascinerad blev jag av en gul brandgavel med
texten Strandqvists Kaffe i svart, med en pil som pekade nedåt. Bort från konferensrummet, ända till Lögetorget… Där bor farmor i ett lågt gulrappat hus. Jag är sju år och ska sova över. Vårvinterskymningen börjar sänka sig och farmor säger att ”nu ska vi kura möske”.
Vi sitter sysslolösa i plyschsoffan och väntar på att skymningen ska övergå i mörker
så det blir dags att tända lampan. Strömmen får man spara på. Det är skönt att bara sitta där med farmor. Jag fixerar en gul vägg tvärs över torget där det står ”Strandqvists Kaffe”, ända tills texten försvinner i mörkret. Farmor reser sig och säger ”nu är det mörkt på Löge”. Så tänder hon ljuset och börjar slamra i köket. Mer var det inte. Men det måste ha betytt något, för i söndags var jag där igen, i ett ögonblick av livet som hade gått förlorat.
Kära Skövdepojkar, ni gav mig - och säkert flera av oss - en djupdykning ned i barndomens
och ungdomens skrymseln. Det var en lyckad resa i flera bemärkelser. Och maten var god. Flickorna tackar
för att de fick vara med.
Men hör I pôjkar, nu får I la änna byta namn på föreninga?
Hälsar och tackar
Aina
|
